Spetember.
Hej! Efter att ha blivit kvar hemma i Alfta ett bra tag i sommar är jag nu tillbaka i Linköping. Jag kollapsade helt enklet, det blev för mycket på en gång och i och med att jag har min tinnitus och tidigare stressat så blev jag extra känslig. Jag känner mig fortfarande livrädd över att ha flyttat hit, allting är nytt och man känner sig ensam och undrar typ vem man är haha. Lite identitets förvirring. Allting som man tidigare är van vid, en stad man känner innan och utan, vänner och folk som man vet vart man har. Det band som man skapat runt om sig, plötsligt har man inte ett sådant band utan man börjar skapa sig ett nytt. Väldigt läskigt just nu såhär i början tycker jag. Är fortfarande ganska utmattad och slut i mitt sinne. Detta ger väl med sig sig så småning om. Man flyter in på något spår.
Imorgon börjar jag skolan. Jag började först studera engelska på universitet, på grundnivå, men det visade sig vara mycket tuffare än vad jag trodde och när det är en frikurs så blir man mer ensamstående när det gäller plugget och det blir inte lika socialt. Så nu har jag valt att studera på folkhögskola istället, vilket känns mycket bättre. Jag har alla betyg från gymnasiet, men det känns som ett skönare sätt att plugga på och en annan typ av gemenskap. Skolan ligger i en lugnare miljö och man studerar i lugna miljöer. Det passar mig mycket bättre. Jag har min tinnitus som påverkar mig så jag behöver lugnt runt om kring mig. Även om jag gillar att när det händer saker och ha tempo, så inser jag att lugn är ett måste. Men jag vill att det ska hända saker, annars blir det ett konstigt stop.
Jag är i alla fall sugen på att pugga nu efter att ha jobbat på ett tag. Det känns inte just nu som att jag kan varva ner, eller jag är snarare rädd för att jag inte kan. Jag tror jag är rädd för vad jag ska känna då, men det kanske bara känns bra så varför vara rädd då?
Det känns som att jag har så mycket att skriva om, men jag kan ju inte sitta här hela kvällen. Det känns typ som när man träffar en kär vän och man har så mycket inom sig som bara vill bubbla ut så bubblar det nästan över. Man behöver liksom hejda sig lite grann.
Så jag får säga hejdå nu.